Mitt Solguld!

Foto Bodil Z

Färgklickar

Ville måla av.

En tidig morgon i Viareggio gav jag mig ut i vår pinjesal. Träden är som sagt mycket höga, eftersom de blev planterade på 1700-talet. Vid de stora trädfötterna såg jag på avstånd här och där färgklickar - rött, blått, gult... Det var mycket intresseväckande, vad kunde det vara? Jag stod där helt förundrad en stund, och visste verkligen inte vad det kunde vara för sorts färgklickar... men vackert var det... en högst ovanlig bild för ögat. Jag gick närmare... nu såg jag... häpet... att det var män som låg där hoprullade och sov. Så fridfullt. Det var afrikanska strandförsäljare som uppenbarligen sov i pinjeskogen om nätterna.



Vid en annan tidpunkt på dygnet såg man andra personer, vakna, och med krökta ryggar. Det var pensionärer som plockade kottar. De sålde pinjefröna till livsmedelsaffärer, och drygade på så sätt ut sin pension.

Födelsestad

Oj, vad jag har sovit gott de senaste nätterna... först i Rotebro i en skön barnsäng, och sen i Kristineberg i en behaglig soffa som passade exakt till min längd. Här finns det också en härlig balkong med utsikt över grönt, grönt... och de har turkosa skåpsluckor i köket, mycket estetiskt. I köket tillagades förresten barsjtj (det heter faktiskt så på polska), som vi åtnjöt på balkongen.


I Rotebro stängde jag noga dörren för annars skulle djuren vilja komma in och sova, fick jag höra. Djuren var visserligen jättegulliga. En stor terrier som såg ut som ett får och en rexkatt med extremt kort päls (för allergiker), den såg nästan naken ut. Mentalt är den som en blandning av hund och katt, kommer alltså alltid ivrigt hälsande när någon kommer hem. Katten var extremt akrobatisk och hoppade lätt upp på grinden, som var ganska hög och mycket smal, och gav sig ut på promenad. Anledningen till att jag inte ville ha djuren hos mig på natten var att katten hade ett för mig aningen främmande utseende och läte (hann inte riktigt vänja mig vid den, om jag ska vara ärlig). Hunden hade kunnat få komma in om den inte hade geggat ner sin munpäls framåt kvällen. "Skägget" var alldeles brunt, och mycket långt.

Igår eftermiddag tog vi elbilen (som man kan köra med i 60 minuter) och Plusen, hans son och jag lämnade av australiensarna på Arlanda, för färd mot Hongkong, där de ska shoppa, för att sen åka vidare hem, till Canberra.

Snart ska jag ta en promenad till Fredhällsbadet, det är ett fantastiskt väder.


Oj, nu höll jag nästan på att glömma... i Rotebro fick vi en gudomlig klarbärspaj, av egna bär.

Reuven

Han står där ensam mitt på golvet i sitt eget rum, lång och gänglig som en pojke, och stirrar framför sig med kränkt min.

Hans rum är tomt och tyst.

En säng,
ett skåp,
ett grönt bord,
en hög skrivböcker,
en gul glödlampa,
Gais leksakslåda,
blåtonade bilder efter Eva,
en frusen ödslighet.

Han klär långsamt av sig.
Lagar te.
Äter ett par tre kex.
De smakar torrt.
Om han inte blir överväldigad av trötthet skalar han en frukt och tuggar utan att känna smaken.
Tvättar ansiktet.
Gnuggar sig med en grov handduk som han återigen har glömt att kasta i tvätten.
Går till sängs.
Ödslig tystnad.
En vägglampa som inte är ordentligt iskruvad och kommer att sjunka ner på hans huvud endera natten enligt tyngdlagen.

En tidning.
Yttersidorna.
En trafikbilaga.
Kära medborgare.

Nattens ljud stjäl sig in i rummet.
Vad är det för veckodag i morgon?
Släcker.
En mygga.
Tänder.
Myggan är försvunnen.
Släcker.
I morgon är det tisdag.
Myggan.
Till sist en svettvåt och orosfylld dvala.
Ofta med vanvettiga drömmar.
Inte ens den renhjärtade idealisten är herre över nattens fasor.

Eva

Reuven Charish visade förunderlig behärskning under katastrofen. Vi hade aldrig trott att han gömde på den oryggliga resignation med hopknipna läppar som han avslöjade när slaget kom. Inte en dag försummade han sitt arbete som lärare och uppfostrare i en av vår grundskolas mellanklasser. Hans undertryckta förtvivlan var kemiskt ren från gift och groll. Sorgen berikade honom med en ton av fin känsloutstrålning.





Det var inte många år sen det hände. Nogah var tio år, Gai var väl tre när Eva övergav make och barn och gifte sig med en turist. Med sin kusin Isaak Hamburger, som hade kommit hit till oss i Metsudat-Ram på tre sommarveckor. Det var en ful historia, säger vi. Dunkla drifter bröt fram ur djupen, smärtande och förhärjande. Nu bor Eva med sin nya man i München i Tyskland.

Sina moderlösa barn ägnar Reuven Charish en hängivenhet som vill vara omärklig. Se hur han går där mot kväll på gårdsplanens gångar i mörkblå skjorta och nötta khakibyxor med Nogah och Gai på varsin sida! Han håller huvudet sänkt och lyssnar noga till varje ord från barnen också när de bara pladdrar tanklöst. Flickan har sin fars ögon, stora, mättat bjärtgröna; pojken har sin mors, mörka och varma. Båda barnen är rikt andligt begåvade. Reuven avväger noga sitt beteende mot dem: kommer dem nära utan att taktlöst tränga sig på. Han är dem en myndig far och en älskande, lyhörd mor.




Reuven Charish har som sagt fördubblat sin kärlek till sina barn. Han är dem både far och mor. När man kommer in i hans rum ser man honom ofta joxa med trä och spikar, som ska bli en liten traktor till hans pojke Gai, eller rita upp vackra figurer på tygbitar för Nogah att brodera.

Colore

Efter det förra inlägget behöver jag återhämta mig - det var förskräckligt att skriva... Nu får i stället Turkosa ordet en stund. Hon vill berätta om något som engagerar henne, och även mig... tidvis i all fall...


Pappa är blå. Ezra är mörkbrun. Jag är Turkosa. Alla har sin färg. Dafna är skär. Rami tror han är ljusblå men han är ljusgrön. Min mamma är orange. Morbror Isaak är lila. Jag är Turkosa.










Under några års tid hade jag en arbetskamrat som var blind sedan 11-årsåldern. Hon visste alltså vad färger var för något, till skillnad från Teddy på min kibbutz (ifall någon har läst om henne i inläggen Kibbutznikar och Språk). Hon kategoriserade oss arbetskamrater i färger, hon fick alltså en färgassociation, när hon mötte människor. De vanligaste färgerna som folk "hade" var rosa och blå. Jag var blå, som en blå glass, en mycket vacker färg, sa hon. Jag minns glassen som hon menade. En enpinnes isglass som man åt som barn, lite åt det mörka blå. Jag tyckte också att den färgen var mycket fin. Själv var hon grönorange. En arbetskamrat, som jag jobbade närmast, som hade en lite ovanlig personlighet, var fläckig, men jag minns inte vilka färger det var.

Undrar sa flundran om någon mer har blivit klassificerad på liknande sätt... kanske inte.

Bestialiskt

Inte bara idyll...

Nidingsdådet begicks en timme senare. Efter föreställningen drog publiken bort från festplatsen, strömmade hem familjevis med respektive gäster för att byta entusiastiska intryck och få sig en kopp kaffe med dopp i det trevna tjället.

På den övergivna estraden stod förstlingsgåvorna kvar, inklusive kalven, lammen, hönan med kycklingarna, kronan av årets gåvor. Allt har i laga ordning utlösts av Itzhak Friedrich, allt väntar på gårdsvakten som senare på dagen ska föra allt tillbaka dit där det hör hemma.

Den stunden har Oren och hans kumpaner väntat på.

Från sitt gömsle i de täta dunkla myrtenbuskarna stormar de tyst fram, försiktigt spanande åt alla håll. Det var Oren som gav signalen till djävulsdansen. Infernaliskt sprättigt, med vajande gång, gick han bakom spädkalven, tog ett grepp om dess huvud och skar av dess strupe med ett enda hugg av fickkniven. Många små händer med ondskans klåda i var strax redo att fullfölja blodbadet. Hönan blev nackad av en trampande sko. Hennes kycklingar blev obarmhärtigt kastade i vattentunnan. Lammen dömdes till strypning. Repet om deras halsar drogs åt tills de självande sjönk ihop. Vattentunnan sparkades omkull. Förtvivlade fiskar sprattlade som i sanktveitsdans tills deras glasartade ögon var igenmurade av dammet de vältrade sig i. Bara de heta gälarna darrade alltjämt otäckt.

Så var turen kommen till rekvisitan. Pyntade korgar slängdes i golvet, slets sönder under hektisk ilska. Kring högen med granna danskläder ställde sig flocken i ring för att urinera.

Dådet begicks under total tystnad, dirigerat av Orens stumma gester. Hans ögon brann gåtfullt. vad är det för kallt raseri som pulserar i hans massiva kropp? Somliga i gruppen gör sina ogärningar med ett perverst leende. Munnen på Bronkas son krusas inte. En glasklar hårdhet ligger över hans ansikte. Hans ögon blixtrar av kyligt raseri, dunkla krafters raseri. Vad är månne detta för raseri? Detta är ju inte några försummade ungar från slummen utan pionjärers som prinsar hållna barn. Här verkar dunkla krafter, tänker vi, och våra hjärtan vill brista.



När lejonen försvunnit från mordplatsen vips var schakalerna där. Gai Charishs små knattar agerar varken slaktare eller vandaler, de bara plundrar. De rotar omkring i förödelsen efter små värdeföremål så det är synd och skam.

Men de har otur. Från backen hörs traktorn tuffa. Grabbarna flyr i apsprång. Det är gårdsvakten som ska föra allt tillbaka dit där det hör hemma. Han bromsar traktorn och vänder ut och in på ögonen.

Inom kort var Metsudat-Ram i uppror. Skam och vrede fyllde alla. Till och med Herbert Segal, som är en måttfull natur och har osviklig takt, blev den gången ifrån sig och befanns redo att hålla med Frumma om att det var något ruttet i Metsudat-Ram. Sen han sagt det, knep han energiskt ihop munnen.

I brist på fällande vittnesmål beslöts samma kväll att alla de årliga utflykterna för högstadiets samtliga klasser skulle inställas.

Klockan tio, efter pedagogiska kommitténs sammanträde, korsade Reuven Charish gräsmattan mellan sitt hus och Bronkas, den kvällen som alla andra. Den kvällen som alla andra sågs han av Herzl Goldring, som satt tyst som vanligt med sin hustru Nina på sin oupplysta veranda. Men till skillnad från andra kvällar steg Herzl den gången upp från stolen, sträckte sig över räcket och ropade ett par glåpord efter Reuven Charish.

Förstlingarna

Första gången jag kom till Israel var det januari, och i februari, mars nån gång firades Purim, som är en glädjefest. Vi volontärer fick hjälpa till att smycka matsalen bl a med en massa långa crepeband i alla möjliga färger... och jag passade också på att sätta några band i håret.

I Amos Oz bok firas Förstlingarnas fest, lantmännens fest...








Lekskolebarnen äntrar först estraden, oherrans högtidliga och spända. Deras små händer bär korgar med druvor, vingårdens primörer. Eftersom de flesta sorterna ännu inte är mogna finns det en del attrapper bland bären. Efter dem trippar småskolebarnen upp under stojande sång med väldiga gröna bananblad i händerna. Nu är det redan Gais klass som släpar dit upp - en späd liten bölande dagsgammal kalv med en krans av vårblommor kring hjässan. En annan klass för upp två skinande vita lamm. Reuven Charishs elever tillför tablån en ligghöna och hennes söta gula kycklingar i en korg.





Nu är turen kommen till de olika näringsgrenarnas ledare. Segal överger temporärt orkestern och baxar upp en mjölkflaska med ditmålat diagram över mjölkproduktionen. Vad har hans glasögon med sina runda gammalmodiga stålbågar på hans näsa att göra? Herzl Goldring dignar under en väldig rosengirlang, kronan på prydnadsträdgården. Israel Zitron svingar en grön bananklase. Tomer har letat länge och väl tills han fann en foderbeta av vidunderliga mått för det högtidliga tillfället; den avpressar publiken en häpen flämtning. Grisja marscherar upp i sina väldiga iranska stövlar med ett nät på axeln och en dryg mansbörda fisk i det. Under jubel och hejarop slänger han med en yvig gest sin last i en full tunna vatten, ditställd dagen innan.







Pojkarna ställer sig orörliga på led i fonden. Flickorna fattar grenar och strån av de sju grödorna: vete, korn, granatäpple och så vidare. Vi bryr oss inte så mycket om fikonträdet, fast Dafna Isarov är nätt med sin vita klänning och sitt runda ansikte. Vi ser bara vinträdet. Hon är så utsökt smärt, vinträdet, med långt rikt hår som en svallande slöja kring axlarna, med pojkfigur och brunt litet ansikte; det ler inte, det ligger ett stort allvar över det ansiktet. Hon håller en späd ranka. Långsamt, långsamt lyfter hon den över huvudet med båda armarna. Det blir till en halvcirkel, slår liksom en gloria kring hennes hjässa. Hennes höfter rör sig helt långsamt, liksom i dans inifrån. Så med ens börjar armarna virvla, höfterna böljar, de långa benen spritter till, trippar trånsjukt, svävande lätt, som smekningar, som bure de benen en kvinnokropp inte av kött och blod utan av någon annan materie, mera luft än materie.

Nu är hon i extas. Kroppen yr omkring. Det utslagna håret fladdrar vilt. Ögonen är uppåtvända. Mellan hennes fingrar trår rankan en hektisk dans. Som slagen av blixten sjunker hon ner på knä, rätar åter upp sig som dragen i ett snöre, rör sig spänt på tåspetsarna som på väg mot andra höjder; hennes armar slingrar sig undan vreda eldslågor...

Aftonstjärna

Nogah har fler namn...

Stella. Så sa Eva ofta på sin tid. Evas framlidna mor hette Stella. När Nogah föddes ville Eva uppkalla henne efter den hädangångna, mormor Stella. Reuven invände att han inte farit till Israels land för att ge sina barn diasporanamn, än mindre totalt ojudiska namn. Namnet Kochava, Stjärna, dök automatiskt upp: framlidna mormor Stellas namn översatt till hebreiska. Men Evas känsliga musiköra reagerade mot anhopningen av sträva strupljud i "Kochava Charish", och hennes motstånd var ovillkorligt som alltid när den mjuka hårdheten vaknade hos den späda kvinnan med svarta ögon och smala läppar som en spänd sträng. Så samtyckte Reuven till namnet Nogah, som fick bli en kompromiss mellan Evas känsliga gehör och hans klara principer. Nogah är namnet på en stjärna, aftonstjärnan, namnet Nogah kan syfta på mormor Stellas namn.


I ömma studer gav Eva sin dotter kärleksnamnet Stella. Ibland förlängde hon det: Stella Maris. Det tillägget är oförklarat. Frumma Rominov förmodar visserligen att det återgår på Evas förkärlek för sjölandskap i sina kolteckningar: en ensam fiskarjolle med vita segel vid en dimmig horisontlinje, lätta vågkrusningar, vattendiken som fuktar lummiga snår, en smula gammalmodigt, en aning sötaktigt. Några av dessa teckningar har reproducerats i Reuven Charishs barndiktbok. Fast de inte följer texten, åh, nu har vi kommit bort från ämnet, vi ville bara ge en psykologisk förklaring till smeknamnet Stella Maris, Havets Stjärna.

Gai

Nogahs bror...

Gai Charish är vacker, fast vacker på ett annat sätt än sin syster. Turkosa är mörk medan Gai är blond i hy som i hår. En gul test faller vårdslöst ner över hans höga panna, ett brett uniformsbälte drar åt hans kläder kring den smala kroppen, ansiktet är kraftigt och vasst som hans fars, men i hans ögon böljar ett varmt dunkel. Vad det ser vackert ut med far och son som sitter tillsammans vid skrivbordet nu...